Flygvaruhuset


» Krama någon i dag och vårda dina relationer! «


Linda Norrby

Linda Norrby berättar om en misslyckad dejt

 

Vi hade träffats på ett uteställe en vecka tidigare. En del sms hade skickats fram och tillbaka, varav ett hade lite småporrigt innehåll som gjorde mig lite skeptisk. Men, jag bestämde mig för att ge honom en chans och nu var det alltså dags att ses.

Vi beställde in en varsin öl och vi började prata. Jag kände ganska omgående att vi inte riktigt var på samma nivå. Han visade sig vara väääldigt osäker (vilket direkt fick mig att misstänka att de porriga sms:en nog var komponerade av någon vän till honom, som tyckte sig veta var tjejer vill ha).

Han var ruskigt vältränad och tävlade i längdskidåkning och där hade han massor av självförtroende men i de övriga aspekterna av hans liv så var självförtroendet näst intill obefintligt. När han skrattade så satte han hela tiden handen framför munnen, vilket var lite dumt och avtändande. För om det nu var så att han skämdes för sina tänder (som såg ut som helt vanliga tänder) eller vad det nu var, så drog nu den där handen all min uppmärksamhet till själva problemområdet.

Han led också av något som jag brukar kalla akademiker-komplex, vilket innebär att man tror att de som pluggar tycker att man är helt iq-befriad för att man inte har läst på universitetet själv. Så är det självklart inte, men det verkade som att jag fick honom att känna sig osmart på något vis. Han berättade förläget att han inte hade läst en enda bok i hela sitt liv och jag försökte peppa honom genom att förklara att man har olika intressen och att hans stora grej var ju sporten och bla bla bla.

”Vad smart du är”

Han sa i ungefär varannan mening hur otroligt smart jag var, att han var så imponerad av mig eftersom jag var så intelligent. Efter nästan allt jag sa, så sa han: – ”Shit vad du verkar smart! Jag är så imponerad av smarta människor”. Och det var ju snällt, i och för sig. Men man behöver inte säga det hela tiden. Det räcker
bra med en gång, om man nu känner att man vill ge en komplimang. Det var ju inte så att jag under denna dejt satt och vidareutvecklade Einsteins relativitetsteori, utan jag försökte bara konversera om helt vanliga saker, så därför kändes det väldigt konstigt att hela tiden få höra hur vansinnigt intelligent jag verkade vara. Själv hade han just sagt upp sig efter att ha jobbat många år på verkstad. Nu skulle han, jag citerar; ”satsa på längdskidåkningen och försöka finna mig själv”.

Tydligen brukade den här killen inte dricka så ofta och mycket eftersom han tävlat i skidåkning på ganska hög nivå i hela sitt liv. Så en öl hade ganska stor effekt på honom. Blygheten började släppa, och eftersom jag skötte migganska bra som jourhavande medmänniska/kurator/kamratstödjare så lyckades jag i alla fall peppa honom lite grann, och fick väl upp hans självförtroende en del (det kan ha varit ölen som gjorde det också).

”Vad kvinnor vill höra”

Under andra ölen började han avslöja sina mjukare sidor. Han berättade att han tyckte mycket om att måla tavlor, skriva dikter och plocka blommor.Och här vet jag massor med människor som protesterar och tycker att det får man faktiskt inte göra sig lustig över vilket nog stämmer. Det är bara det att det kändes inte som att det var riktigt sant. Det kändes som att han sa det eftersom han hade hört från någon (med stor sannolikhet porr-sms-kompositören), eller läst någonstans, att det är sånt som tjejer vill höra och faller för. Och de som känner mig vet att det verkligen inte funkar på mig. Sen blev han ännu djupare och frågade om jag trodde på ödet. Det är ju en slamkrypare det där, jag kunde ju inte svara ja, om det nu skulle vara så att jag trodde på ödet. Då skulle han ju kunna få det till att det var ödet som gjorde att vi hade träffats, och det hade jag inte riktigt pallat med.

Så jag sa något i stil med att: ”nej-jag-tror-inte-på-ödet-jag-väljer-att-tro-att-jag-själv- kan-påverka-saker-och-inte- att-det-är-något-utifrån-som-styr”. Han höll på att välta ut ölen eftersom det jag sa var ”sååå intelligent!” Han i sin tur trodde på ödet och han berättade att han brukade försöka lura ödet.
Hur f-n då? (tänkte jag och kanske ni)
Jo, det gjorde han genom att ibland plötsligt svänga vänster där han brukade svänga höger, när han var ute och körde bil. Tystnad.(Han funderade, jag försökte kväva skrattet)
– Men i och för sig så vet ju ödet redan om att jag tänker svänga åt fel håll, så då kan jag ju inte lura ödet ändå. Touché.

”Jag vill bara hem”

I det här läget så kände jag att jag hade gjort mitt som kamratstödjare och att jag nu bara vill hem. Men han hade riktigt spunnit loss, och de flesta hämningarna hade släppt i och med den tredje ölen (förutom handen för munnen när han skrattade). Han vågade sig nu på ögonkontakt, och såg mig halvdjupt och förtroligt i ögonen och berättade att han faktiskt hade läst en bok. Det var den första bok han hade läst, och det hade han gjort för ungefär ett år sedan (han var då 27 år gammal). Denna bok hade gjort ett sånt intryck på honom att han nu funderade på att byta sitt vanliga -sson-namn.

Jag kände hur min hjärna gick på högvarv, vad var det för en bok?! Vilket efternamn skulle han byta till? Berling efter Gösta Berlings saga? Frank efter Anne Franks dagbok? Den efter Arthur Philip Dent i ”Liftarens guide till galaxen”? Baggings efter Bilbo? Nej, boken han hade läst och som hade gjort ett sådant intryck att denna, snart 30-åriga kille, redan hade beställt blanketter för namnändring hos Skatteverket (det är sant!) var:
Bröderna Lejonhjärta
av Astrid Lindgren. Och jag, som inte insåg allvaret i situationen,slänger ur mig:
– ”Men så praktiskt, om du får två söner kan du ju döpa dem till Skorpan och Jonathan”!
Skämtet uppskattades inte. Och det blev inte bättre av att jag på frågan:
– ”Skulle du inte kunna tänka dig att heta det i efternamn”? svarade att:
– ”Ha ha! Nej! Linda Lejonhjärta,det låter ju som ett porrstjärne-namn! ”

Vi skildes åt vid busshållplatsen.
Och jag är fortfarande väldigt nöjd över att jag bet mig hårt i tungan och inte slängde ur mig det jag tänkte på när vi sa hej då: – ”Vi ses i Nangijala”!

Ovanstående inlägg publicerades 2011-08-27 klockan 20:48. Visste du att med positiva förebilder blir världen lite bättre med små, enkla medel?

Presentkorttorget
Dagens grattis
.
Tips
Visste du att Krama Mig har över 500 kärleksdikter på svenska och engelska? Hitta din favorit till att ge till din partner och vän!
Bra för alla relationer
  • När du ska ha födelsedagsfest, bröllop eller annat jubileum finns kärleksfulla standupkomiker som bidrar med glädje!

Tänkvärt på Twitter