Flygvaruhuset

Tur i kärlek och spel?
Med Sveriges nyaste casinon 2015 kan du få tur i både kärlek och spel!

Med freespin kan du testa att spela för nöjes skull.

» Krama någon i dag och vårda dina relationer! «


Anonym frågar:
”Hej!  Jag är en 17-årig kille som har ett stort problem och det är tjejer och kärleken. Jag kan verkligen inte prata med tjejer jag har aldrig haft en tjejkompis eller nåt liknande. Är okysst och oskuld och har aldrig rört en tjej. Grejen är att jag vill så gärna hitta en tjej.

Jag har aldrig haft en mamma, viagra 40mg information pills hon är psykiskt sjuk och jag minns bara när jag var liten att jag blev slagen och trakasserad. Jag har bara bott med min pappa, approved och han har aldrig haft någon ny fru eller tjej. Min uppväxt har varit väldigt grabbig, no rx min pappa har aldrig pratat om kärlek eller någonting…

Jag har svårt att kommunicera med det kvinnliga könet jag känner mig inte trygg när jag är i en grupp med tjejer t ex i skolan, kan mina problem med att prata och umgås  med tjejer ha med min uppväxt att göra? Blir man så här när man växer upp utan en kvinnlig förebild ?”

Krama Mig svarar:

Längtan efter kärlek

Vi längtar alla efter kärleken

Att kunna kommunicera med både män och kvinnor är viktigt, inte bara för att du möter dem i alla sociala sammanhang, utan även att kunna skapa relationer – professionella som privata. Att ha bra, sunda förebilder är bra och stimulerar till att kunna skapa en förändring som förhoppningsvis leder till en förbättring.

Du nämner att du inte har någon kvinnlig förebild, mycket på grund av din bakgrund och den trassliga erfarenhet som du haft med din mamma som du inte haft kontakt med. Detta påverkar att du inte känner dig trygg tillsammans med tjejer, vilket du uppfattar är ett problem för dig.

Självklart ska du hitta en tjej som du kan ha en personlig relation med och som du känner dig trygg med. Våga kontakta någon som du känner att du har förtroende till, även om det kanske inte är någon kvinnlig lärare, så kanske du har någon i skolan, fritidsgården eller via någon aktivitet som du kan anförtro dig till. Kanske vågar du kontakta BRIS, Friends eller någon annan ideell organisation som du kan samtala om vilka förändringar som behövs för att du ska kunna känna dig trygg tillsammans med kvinnor.

Du kommer hitta en kvinna som du gillar och vågar rå om med kärlek och värme! Många kramar, www.KramaMig.nu
Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna? Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, ask men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, approved vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, visit this site på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Så inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten. Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, salve men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin BaluchSå inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten.
Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!
Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, purchase men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, ailment vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Så inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten.
Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, no rx men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, mind vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin BaluchSå inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten.
Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör
Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, adiposity men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, look vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, visit web på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Så inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten.
Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör
Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, sales men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, information pills vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Så inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten.
Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör
Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, page men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, visit vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Så inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten. Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör
Min sambo klagar på att jag väser åt honom. Att jag fräser, recipe visar huggtänderna och, nurse om det är riktigt illa fäller ut klorna, prescription redo att döda.

Hur många gånger ska jag behöva förklara? Nu tar vi det en gång till. Sakta och i enkla ordalag.

    1. Allt tidigare än 06.00 är omänskligt, otrevligt och fullständigt omöjligt att hantera för mig.
    2. Allt som sker innan första koppen kaffe avsäger jag mig allt ansvar för
    3. Väck mig inte i onödan. Det kommer att stå dig dyrt.
    4. Jag går gärna och lägger mig en stund igen efter frukost. Än sen då?
    5. Fysisk aktivitet av alla de slag får vänta till jag fått kaffe, frukost, duschat och borstat tänderna.

Det var väl inte så svårt? Kom sen inte och påstå att jag har dåligt morgonhumör. Jag är bara lite långsam i starten..
Min sambo å andra sidan är galet morgonpigg. Uppe och hoppar vid 05.00, gör en smoothie, tränar… Innan jag fick barn visste jag inte ens att det fanns ett kl 05.00 på morgonen. Det enda 05.00 jag kände till var när krogen stängde men det innebär läggdax, inte gå upp.

Man skulle kunna säga att vi är lite i otakt med varandra. Men det finns en tillfällig lösning. Om jag förflyttar mig lagom mycket västerut, exempelvis Amerikanska östkusten (welcome to Miami) så får jag en typ av positiv jet leg som gör att jag är pigg som en lärka tidig morgon och på stålande humör och kan sitta med en kopp kaffe och njuta av soluppgången tillsammans med min (mycket förvånade) sambo.

Efter några dagar inser kroppen dock att jag har grundlurat den, ställer in sig på den nya tidszonen och återgår till det normala sovmönstret. (Eller sovmonstret kanske är mer korrekt..)

Men dessa korta stunder av hurtigt morgonhumör har fått mig att inse att jag missar något, att det faktiskt finns lite guld i mun på morgonstund.

Att börja dagen med att vara pigg och glad, ta en morgonpromenad, eller för den delen stanna kvar i sägen en stund och läsa morgontidningen (som jag vanligtvis börjar bläddra i kring lunch) är faktiskt helt fantastiskt. Hela dagen blir bättre, mer positiv.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Men jag är alldeles för fäst vid min snooze-knapp. Och för invand i gamla mönster. Finns det något sätt att bryta sin dygnsrytm? Så att vi faktiskt kan njuta av mornarna tillsammans.. Tveksamt.

Så om vi inte pendlar mellan olika tidszoner med några dagars mellanrum är jag rädd att vi kommer fortsätta vara som natt och dag, min sambo och jag.

//Kristin Baluch, fristående krönikör

En allsång på spanska passar alla tillfällen…

Det finns botemedel mot det regn och rusk som finns nu i samband med att hösten har kommit – genom att anordna med egna allsånger tillsammans! Se till att skapa och förgylla stämningen tillsammans med andra i din omgivning genom att ha allsång i dag, stuff gärna flera gånger. Tänk dig att du börjar sjunga tillsammans med några i tunnelbanan, erectile pendeltåget eller spårvagnen – ni kommer säkerligen uppfattas som något udda, men vad gör det när ni får en minnesvärd upplevelse tillsammans? Sjung ut tillsammans – med en allsång!

En allsång på spanska passar alla tillfällen…

Det finns botemedel mot det regn och rusk som finns nu i samband med att hösten har kommit – genom att anordna med egna allsånger tillsammans! Se till att skapa och förgylla stämningen tillsammans med andra i din omgivning genom att ha allsång i dag, price gärna flera gånger. Tänk dig att du börjar sjunga tillsammans med några i tunnelbanan, approved pendeltåget eller spårvagnen – ni kommer säkerligen uppfattas som något udda, men vad gör det när ni får en minnesvärd upplevelse tillsammans? Sjung ut tillsammans – med en allsång!

En allsång på spanska passar alla tillfällen…

Det finns botemedel mot det regn och rusk som finns nu i samband med att hösten har kommit – genom att anordna med egna allsånger tillsammans! Se till att skapa och förgylla stämningen tillsammans med andra i din omgivning genom att ha allsång i dag, visit gärna flera gånger. Tänk dig att du börjar sjunga tillsammans med några i tunnelbanan, pendeltåget eller spårvagnen – ni kommer säkerligen uppfattas som något udda, men vad gör det när ni får en minnesvärd upplevelse tillsammans? Sjung ut tillsammans – med en allsång!
Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, site men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.

Möjligen packade De Stora Drömmarna sitt set med matchande resväskor och gav sig ut för att se stora vida världen. Med axlarna uppgivet sjunkna gav De Stora Drömmarna mig en sista trött blick, salve vände på klacken och gick. Jag har försökt hitta dem igen, pill på facebook, i telefonkatalogen, överallt har jag letat, (faktiskt har jag inte tittat under sängen, men annars har jag letat överallt) men jag kan inte hitta dem någonstans.

Kanske är det på tiden att jag skaffar nya drömmar? Kanske borde jag ta mig i kragen, komma över de gamla Stora Drömmarna och helt enkelt ge mig i kast med något nytt.

Men hur hittar man då det där nya? Att släppa taget om det gamla, vad det nu var, och börja på nytt känns faktiskt en aning skrämmande. Dessutom känns det som att det ingår i processen att erkänna för sig själv att man blivit äldre, mognare och klokare förvisso, men oundvikligen äldre. När man förut tänkte att man ville ha en snygg kjol handlar det nu för tiden mest om att man skulle vilja se snygg ut i en kjol.

Större bröst handlar numer om bröst som sitter där dom ska, eller bröst som man inte hittar knölar i.  Drömjobbet? Tacksam å så tacksam att jag har ett jobb, vilket som helst.

Men drömmen om den stora kärleken fanns alltid kvar, och när jag hittade den kan jag stolt meddela att jag inte stoppade in den under sägen tillsamman med dammet och alla de andra storslagna drömmar och planer jag hade som yngre, när illusionerna fortfarande fanns där.

För det är väl där någonstans under sängen de måste finnas? Bortglömda och smutsiga, men längst in i det mörkaste hörnet, så långt in att det behövs ficklampa för att ens kunna urskilja dem, vet jag att de finns kvar. Jag kan nästa höra dom viska.

De ouppfyllda idrottsdrömmarna snackar skit om mig tillsammans med boken som jag aldrig orkar skriva färdigt. Möjligen är det även där Inspirationen ligger och lurar..

Inspirationen.. Denna nyckfulla jäkel som lyser med sin frånvaro när JAG har tid, men sedan väcker mig mitt i natten, helst när jag har något oerhört viktigt att göra dagen efter, och jag inte under några som helst omständigheter, får försova mig.

Alla de gånger jag försökt skriva färdigt den där boken, trots datorer som går sönder, USB-minnen som slarvats bort, (fortfarande ingen som hittat mitt lila USB-minne?) och alla förtvivlade ”Backup?, hur menar du nu?”. Till och med i skrivande stund tror jag att jag aldrig, aldrig kommer att bli klar med den där boken. Den där FÖRBANNADE boken.
Det är oerhört viktigt att tro det.

Jag får för guds skull inte slappna av och tro att den någonsin ska bli färdig, nej då.  Gör jag det kommer inspirationen aldrig att komma och hälsa på mig mer.  ”Hon är färdig,” tänker inspirationen då. ”det finns ingenting mer jag kan göra för henne”.

Kristin Baluch

Kristin Baluch

Så inspirationen tackar för sig, lämnar mig och min halvfärdiga bok och hittar någon annan att glädja mitt i natten. Därför är det av allra största vikt att jag fortsätter med att förpesta tillvaron för mina nära och kära (förlåt mig så hemskt mycket) med att högt och ljudligt klaga och ondgöra mig över Boken Som Aldrig Blir Färdig. Jag ska minsann LURA inspirationen!

//Kristin Baluch, fristående krönikör

Vad hände egentligen med De Stora Drömmarna?Jag vill väldigt mycket. Oerhört mycket faktiskt, men jag har glömt vad det var. Förr var jag bergsäker på att jag ville… eh… vad det nu var jag ville.
En tjej som funderar:
”Hej, ambulance min kompis är tillsammans med min gamla pojkvän. Hon tror att jag  fortfarande gillar honom och att han gillar mig. Men jag säger till min kompis att jag inte gillar honom, more about men hon tror inte mig. Vad ska jag göra?”

Krama Mig svarar:
Ibland kan det vara svårt att gå från en kärleksrelation till en vänskapsrelation – men det har du och ditt ex klarat galant. Ditt problem är dock att din kompis tror att det finns något mellan er och det är inte ditt problem – utan hennes eget problem. Att hon tror att ni har känslor för varandra än i dag, order tyder på att hon är osäker på hennes relation med honom. Hon behöver ha en bra kommunikation med sin partner (ditt ex i detta fall) och det är något hon behöver ordna, så att hon kan leva i en sund relation. Det är vad du kan hälsa till henne – för öppen kommunikation och tillit är viktigt för att alla relationer, kärleksrelationer som vänskapsrelationer. Lycka till! /Kram www.KramaMig.nu
En tjej som funderar:
”Hej, approved min kompis är tillsammans med min gamla pojkvän. Hon tror att jag  fortfarande gillar honom och att han gillar mig. Men jag säger till min kompis att jag inte gillar honom, what is ed men hon tror inte mig. Vad ska jag göra?”

Krama Mig svarar:
Ibland kan det vara svårt att gå från en kärleksrelation till en vänskapsrelation – men det har du och ditt ex klarat galant. Ditt problem är dock att din kompis tror att det finns något mellan er och det är inte ditt problem – utan hennes eget problem. Att hon tror att ni har känslor för varandra än i dag, tyder på att hon är osäker på hennes relation med honom. Hon behöver ha en bra kommunikation med sin partner (ditt ex i detta fall) och det är något hon behöver ordna, så att hon kan leva i en sund relation. Det är vad du kan hälsa till henne – för öppen kommunikation och tillit är viktigt för att alla relationer, kärleksrelationer som vänskapsrelationer. Lycka till! /Kram www.KramaMig.nu
Elisabeth Nilsson tipsar om filmen ”The Last Song” med Miley Cyrus:


Denna filmen anser jag vara
någon som passar oss alla. Miley Cyrus spelar Veronica, about it en 17 årig tjej vars liv rasade när hennes föräldrar skilde sig. Pappan flyttade från New York till North Carolina för tre år sedan och hon har ingen bra kontakt med sin pappa. Man kan säga att hon är mycket besviken och ledsen. Nu är det sommarlov och Veronicas mamma tycker att denna sommaren kan hon och hennes lillebror spendera med sin pappa. Lillebror Jonah tycker det är roligt medan Veronica ser det som en pina. Hon är rätt så reserverad. Under vistelsen hos sin pappa så förändras det mycket inom Veronica. Hon försöker stå emot känslorna som hon har för sin pappa och sedan försöker hon ta emot de känslor hon får när hon träffar killen Will. När allt ser ut att börja bli bra så händer det som inte ska hända. En katastrof är i sikte och Veronicas liv slås i spillror.


Jag har bara sett Miley Cyrus
som Hanna Montana så jag var lite avig med att se denna film. Jag ångrar mig dock att jag gjorde det. Handlingen i filmen är både till en viss del dramatisk och det finns mycket kärlek i luften. Inte bara kärlek till en kille och tjej utan även till sina föräldrar, symptoms syskon och vänner. Det har blivit en fin blandning och det blir inte för mycket. Kärlek är fint att beskåda och när kärleken visas i denna form som det gör i denna film så berör den mycket.

Elisabeth Nilsson

Elisabeth Nilsson


Jag har en favoritscen i filmen:
Veronica har sett att en sköldpadda ska få ungar så hon sitter på en stol i sanden och väntar på att de ska kläckas. Hon skyddar de små liven från faror och medan hon sitter där kommer killen Will och håller henne sällskap. Veronicas pappa ser det och går ner och pratar med dom båda. Han får fram budskapet till Will och får honom att flytta sig lite från Veronica. Sedan står Veronicas pappa tillsammans med hennes lillebror med en kikare och tittar ut på de båda. De unga håller koll på sköldpaddans ägg medan den vuxne håller koll på sin älskade dotter. Det är många olika sorters kärlekar som speglar sig i luften i den scenen.


Filmen är 101 minuter
och det är precis lagom. Jag rekommenderar denna film. Tänd några ljus och sätt fram chipsskålen eller glassen och kryp upp i soffan och ta del av denna drama film som innehåller en hel del kärlek.


//Elisabeth Nilsson, fristående filmkrönikör


Tips:
Beställ DVD ”The Last Song” på www.cdon.com!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ovanstående inlägg publicerades 2012-10-20 klockan 12:09. Visste du att med positiva förebilder blir världen lite bättre med små, enkla medel?

Presentkorttorget
Dagens grattis
.
Krama Mig tipsar
Tips
Visste du att Krama Mig har över 500 kärleksdikter på svenska och engelska? Hitta din favorit till att ge till din partner och vän!
Bra för alla relationer
  • När du ska ha födelsedagsfest, bröllop eller annat jubileum finns kärleksfulla standupkomiker som bidrar med glädje!

Krama Mig tipsar

Tänkvärt på Twitter