Flygvaruhuset

Tur i kärlek och spel?
Med Sveriges nyaste casinon 2015 kan du få tur i både kärlek och spel!

Med freespin kan du testa att spela för nöjes skull.

» Krama någon i dag och vårda dina relationer! «


Varför hoppar människor fallskärm egentligen? Är det för den enorma adrenalinkicken? Suget i magen? Eller är det någon form utav obskyr dödslängtan?

Anledningarna till att människor börjar hoppa fallskärm är många, dosage healing men en sak har nästan alla gemensamt. Glädjen! Den enorma klicken finns inte där varje hopp, more about efter några år blir den mindre. Så vilken glädje menar jag egentligen?

Glädjen av samhörighet!
I Sverige finns det ungefär 1500 aktiva fallskärmshoppare med licens och de gör oss till en väldigt liten grupp. Många av oss tillbringar all vår lediga tid ute på hoppfältet. Många av oss kommer bara ut någon helg ibland. Men alla blir omfamnade av gemenskapen hos en grupp människor som lever på kanten.

Den yttre bilden av fallskärmshoppare är oftast något i stil med en adrenalintokig dödsföraktande galning, men den bilden är långt från sanningen. Självklart hoppar vi för att det är roligt, men det räcker inte. Det är gemenskapen som får oss att stanna kvar.

När man kommer ut till fallskärmsklubben så känns det som att komma ut till en fritidsgård med blandad ålder. De yngsta som hoppar är 15 och den äldsta i Sverige är 74. Den enorma bladningen av människor med ett gemensamt intresse gör att gemenskapen blir väldigt speciell! Gemensamt för alla dessa människor är att de har barnasinnet kvar och gillar leka i luft havet.

Hur gör man för att ta del av gemenskapen? Ett sätt är ett gå en fallskärmskurs. Efter 25 godkända hopp får man sin licens och är en del av den underbara gemenskapen som fallskärmssverige faktiskt är. Ett annat sätt är att göra ett tandemhopp med en erfaren instruktör. Då får man följa med och uppleva glädjen av att hoppa fallskärm, i en sele på en instruktörs mage.
//Tim Samuelsson,
Fallskärmsklubben Aros Västerås
2007-07-15

Reflektera en stund och tänk på dina vänner!

Sätt dig ner en stund, tadalafil ta dig tid att reflektera. Tänk på dina vänner, viagra 100mg   tänk på hur mycket de betyder för dig och lova dig själv att alltid lyssna på dem.

Du vet när man tänker att man ska höra av sig och så blir klockan för mycket och man tänker att ”jag ringer imorgon istället”. Det går några dagar, medications några veckor, några månader. Ett halvår senare när man äntligen stämt träff och sitter på det där fiket som alltid känts så hemtrevligt märker man att man inte har någonting att säga till varandra. Man får ut ett litet ”Vad har hänt sen sist då?” och får ett slött ”Nä du vet, bara det gamla vanliga. Inget speciellt direkt” till svar. Känner du igen dig?

Det största misstaget man kan göra är att släppa taget om en vän. Har man hittat någon som förstår hur man fungerar, som man kan vara sig själv med och skratta med ska man inte släppa taget. Jag har alltid tyckt att ”det är aldrig för sent” är ett klart överskattat begrepp. Tiden läker sår eller hur? Tiden får en också att glömma. Känslor avtrubbas, tider förändras, människor går åt olika håll i ett vägskäl. Väntar man för länge kan det vara för sent. Det där samtalet som man alltid skjuter upp, det där besöket som man avbokat pga ”viktigare” saker som dykt upp, de där små sakerna kunde ha förgyllt någons dag.

Därför frågar jag om du löst alla dina bråk som du haft med vänner eller ligger de
fortfarande där och väntar på att få bli lösta? Jag uppmanar dig nu att se och ta vara
på dina vänner. För vem skulle du egentligen vara utan dem?

© Emelie Avegren (2007-07-22)

Varför hoppar människor fallskärm egentligen? Är det för den enorma adrenalinkicken? Suget i magen? Eller är det någon form utav obskyr dödslängtan?

Anledningarna till att människor börjar hoppa fallskärm är många, erectile men en sak har nästan alla gemensamt. Glädjen! Den enorma klicken finns inte där varje hopp, this web efter några år blir den mindre. Så vilken glädje menar jag egentligen?

Glädjen av samhörighet!
I Sverige finns det ungefär 1500 aktiva fallskärmshoppare med licens och de gör oss till en väldigt liten grupp. Många av oss tillbringar all vår lediga tid ute på hoppfältet. Många av oss kommer bara ut någon helg ibland. Men alla blir omfamnade av gemenskapen hos en grupp människor som lever på kanten.

Den yttre bilden av fallskärmshoppare är oftast något i stil med en adrenalintokig dödsföraktande galning, side effects men den bilden är långt från sanningen. Självklart hoppar vi för att det är roligt, men det räcker inte. Det är gemenskapen som får oss att stanna kvar.

När man kommer ut till fallskärmsklubben så känns det som att komma ut till en fritidsgård med blandad ålder. De yngsta som hoppar är 15 och den äldsta i Sverige är 74. Den enorma bladningen av människor med ett gemensamt intresse gör att gemenskapen blir väldigt speciell! Gemensamt för alla dessa människor är att de har barnasinnet kvar och gillar leka i luft havet.

Hur gör man för att ta del av gemenskapen? Ett sätt är ett gå en fallskärmskurs. Efter 25 godkända hopp får man sin licens och är en del av den underbara gemenskapen som fallskärmssverige faktiskt är. Ett annat sätt är att göra ett tandemhopp med en erfaren instruktör. Då får man följa med och uppleva glädjen av att hoppa fallskärm, i en sele på en instruktörs mage.
//Tim Samuelsson,
Fallskärmsklubben Aros Västerås
2007-07-15
Kärleksängel

Kärlek och relationer är något som berör oss alla! Vissa krönikor är mer rakt på sak, troche medan andra är tänkta att få oss att fundera på romantikens och kärlekens betydelse för oss som individer och för samhället som stort.

Krama Mig publicerar krönikor om kärlek och relationer och respektive krönikör är ansvarig för sin krönika/reflektion, visit this om det ej anges annat.

Krammeny Katta Stanic: ”Lärdom för framtiden?”
Krammeny Katta Stanic: ”Att spendera tiden för att få gå”
Krammeny Anette Gustafsson: ”Tappat självkänslan någonstans?”
Krammeny Emelie Avegren: ”Ta vara på dina vänner”
Krammeny Tim Samuelsson: ”Den ultimata gemenskapen!”
Krammeny Läs krönikor av Maria Strömqvist, Emelie Eliasson och Samina Lindström.

Du får referera citat och delar av krönikan om du nämner krönikörens namn och länkar till www.KramaMig.nu i samband med ditt referat. Vill du bli krönikör? Kontakta Krama Mig!
Kärleksängel

Kärlek och relationer är något som berör oss alla! Vissa krönikor är mer rakt på sak, price medan andra är tänkta att få oss att fundera på romantikens och kärlekens betydelse för oss som individer och för samhället som stort.

Krama Mig publicerar krönikor om kärlek och relationer och respektive krönikör är ansvarig för sin krönika/reflektion, rx om det ej anges annat.

Krammeny Katta Stanic: ”Lärdom för framtiden?”
Krammeny Katta Stanic: ”Att spendera tiden för att få gå”
Krammeny Anette Gustafsson: ”Tappat självkänslan någonstans?”
Krammeny Emelie Avegren: ”Ta vara på dina vänner”
Krammeny Tim Samuelsson: ”Den ultimata gemenskapen!”
Krammeny Läs krönikor av Maria Strömqvist, information pills Emelie Eliasson och Samina Lindström.

Du får referera citat och delar av krönikan om du nämner krönikörens namn och länkar till www.KramaMig.nu i samband med ditt referat. Vill du bli krönikör? Kontakta Krama Mig!
Nära vänner till mig lever i dåliga relationer, adiposity med dålig relation menar jag dagliga svek, prostate otrohet och respektlöshet mot hem och ekonomi. Jag får ständigt ge dem goda råd och stötta dem, men ibland känns det som om tålamodet tar slut. Mina ”goda” råd vill förvandlas till anklagelser och jag är rädd för att tappa min tråd och börja skrika ut  mina åsikter. För åsikter, det har jag, många också. Jag förstår inte varför man stannar i en relation där man är olycklig? Är det p g a trygghet, ekonomi eller kärlek? Kan man verkligen älska någon som behandlar än fruktansvärt dåligt? Om man inte ens har barn, och är i sina bästa år, varför väljer man att slösa de åren på en oduglig pojkvän/flickvän, som ständigt gör en ledsen och sänker ens självförtroende.

Så här har det varit i alla tider, man kan inte lämna sin partner fastän man mår dåligt av att vara med denne. Det värsta är att den utsatta är medveten om problemet, pratar om problemet och vet hur man borde göra för att lösa problemet, men tiden bara går och inget händer. Energin tar slut och en dag står man där och ångrar att man inte tagit en vettigare beslut fem år tidigare. ”Jag älskar honom” är det vanligaste jag hör, det är anledningen att de stannar, då drar jag direkt slutsatsen, att person ifråga älskar sin partner mer än vad denne älskar sig själv, för det är ju bara så det kan vara? Finns det något annat svar?

Om man klagar och klagar på förhållandet till sina vänner, och ändå fortsätter i den, då kommer vännerna sluta lyssna tillslut. De kommer vända ryggen till och tänka på annat medan du sitter där och jämrar dig. Det handlar inte om svek från vännernas sida, för det står fortfarande kvar där, det handlar om att du gång på gång svikit dig själv och att alla andra ser det förutom du. Snälla, tänk ett steg längre, den här relationen kanske inte ens betyder något för dig om tio år? Du kanske inte ens minns hans namn, utan bara fina minnen av honom. Det finns miljoner människor ute i vida världen, och du är fri att göra vad du vill. Utbilda dig till vad du vill, bo hur du vill och träffa vem du vill, man,  kvinna, kvinna man. Vi har ingen kultur idag som tvingar dig till något, så varför omvandla din bästa år till dina sämsta?

Samina

© 2009-04-07
Kärleksängel

Kärlek och relationer är något som berör oss alla! Vissa krönikor är mer rakt på sak, web medan andra är tänkta att få oss att fundera på romantikens och kärlekens betydelse för oss som individer och för samhället som stort.

Krama Mig publicerar krönikor om kärlek och relationer och respektive krönikör är ansvarig för sin krönika/reflektion, information pills om det ej anges annat.

Krammeny Katta Stanic: ”Lärdom för framtiden?”
Krammeny Katta Stanic: ”Att spendera tiden för att få gå”
Krammeny Rick Gisslén: ”Jag tänker inte älska någon igen!”
Krammeny Anette Gustafsson: ”Tappat självkänslan någonstans?”
Krammeny Emelie Avegren: ”Ta vara på dina vänner”
Krammeny Mats Ljungkvist: ”Varför allt detta våld?”
Krammeny Tim Samuelsson: ”Den ultimata gemenskapen!”
Krammeny Läs krönikor av Maria Strömqvist, Emelie Eliasson, Jessica Thåström och Samina Lindström.

Tänkvärt från Krama Mig:
Krammeny 2012-02-09: Rätt infallsvinkel inom svensk politik!

Du får referera citat och delar av krönikan om du nämner krönikörens namn och länkar till www.KramaMig.nu i samband med ditt referat. Vill du bli krönikör? Kontakta Krama Mig!

Nära vänner till mig lever i dåliga relationer, look med dålig relation menar jag dagliga svek, otrohet och respektlöshet mot hem och ekonomi. Jag får ständigt ge dem goda råd och stötta dem, men ibland känns det som om tålamodet tar slut. Mina ”goda” råd vill förvandlas till anklagelser och jag är rädd för att tappa min tråd och börja skrika ut  mina åsikter. För åsikter, det har jag, många också. Jag förstår inte varför man stannar i en relation där man är olycklig? Är det p ga trygghet, ekonomi eller kärlek? Kan man verkligen älska någon som behandlar än fruktansvärt dåligt? Om man inte ens har barn, och är i sina bästa år, varför väljer man att slösa de åren på en oduglig pojkvän/flickvän, som ständigt gör en ledsen och sänker ens självförtroende.

 

Så här har det varit i alla tider, man kan inte lämna sin partner fastän man mår dåligt av att vara med denne. Det värsta är att den utsatta är medveten om problemet, pratar om problemet och vet hur man borde göra för att lösa problemet, men tiden bara går och inget händer. Energin tar slut och en dag står man där och ångrar att man inte tagit en vettigare beslut fem år tidigare. ”Jag älskar honom” är det vanligaste jag hör, det är anledningen att de stannar, då drar jag direkt slutsatsen, att person ifråga älskar sin partner mer än vad denne älskar sig själv, för det är ju bara så det kan vara? Finns det något annat svar?

Om man klagar och klagar på förhållandet till sina vänner, och ändå fortsätter i den,
då kommer vännerna sluta lyssna tillslut. De kommer vända ryggen till och tänka på annat medan du sitter där och jämrar dig. Det handlar inte om svek från vännernas sida, för det står fortfarande kvar där, det handlar om att du gång på gång svikit dig själv och att alla andra ser det förutom du. Snälla, tänk ett steg längre, den här relationen kanske inte ens betyder något för dig om tio år? Du kanske inte ens minns hans namn, utan bara fina minnen av honom. Det finns miljoner människor ute i vida världen, och du är fri att göra vad du vill. Utbilda dig till vad du vill, bo hur du vill och träffa vem du vill, man,  kvinna, kvinna man. Vi har ingen kultur idag som tvingar dig till något, så varför omvandla din bästa år till dina sämsta?

© 2009-04-07 Samina Lindström
Nära vänner till mig lever i dåliga relationer, information pills med dålig relation menar jag dagliga svek, site otrohet och respektlöshet mot hem och ekonomi. Jag får ständigt ge dem goda råd och stötta dem, more about men ibland känns det som om tålamodet tar slut. Mina ”goda” råd vill förvandlas till anklagelser och jag är rädd för att tappa min tråd och börja skrika ut  mina åsikter. För åsikter, det har jag, många också. Jag förstår inte varför man stannar i en relation där man är olycklig? Är det p g a trygghet, ekonomi eller kärlek? Kan man verkligen älska någon som behandlar än fruktansvärt dåligt? Om man inte ens har barn, och är i sina bästa år, varför väljer man att slösa de åren på en oduglig pojkvän/flickvän, som ständigt gör en ledsen och sänker ens självförtroende.

Så här har det varit i alla tider, man kan inte lämna sin partner fastän man mår dåligt av att vara med denne. Det värsta är att den utsatta är medveten om problemet, pratar om problemet och vet hur man borde göra för att lösa problemet, men tiden bara går och inget händer. Energin tar slut och en dag står man där och ångrar att man inte tagit en vettigare beslut fem år tidigare. ”Jag älskar honom” är det vanligaste jag hör, det är anledningen att de stannar, då drar jag direkt slutsatsen, att person ifråga älskar sin partner mer än vad denne älskar sig själv, för det är ju bara så det kan vara? Finns det något annat svar?

Om man klagar och klagar på förhållandet till sina vänner, och ändå fortsätter i den, då kommer vännerna sluta lyssna tillslut. De kommer vända ryggen till och tänka på annat medan du sitter där och jämrar dig. Det handlar inte om svek från vännernas sida, för det står fortfarande kvar där, det handlar om att du gång på gång svikit dig själv och att alla andra ser det förutom du. Snälla, tänk ett steg längre, den här relationen kanske inte ens betyder något för dig om tio år? Du kanske inte ens minns hans namn, utan bara fina minnen av honom. Det finns miljoner människor ute i vida världen, och du är fri att göra vad du vill. Utbilda dig till vad du vill, bo hur du vill och träffa vem du vill, man,  kvinna, kvinna man. Vi har ingen kultur idag som tvingar dig till något, så varför omvandla din bästa år till dina sämsta?

Samina

© 2009-04-07
Nära vänner till mig lever i dåliga relationer, adiposity med dålig relation menar jag dagliga svek, website like this otrohet och respektlöshet mot hem och ekonomi. Jag får ständigt ge dem goda råd och stötta dem, men ibland känns det som om tålamodet tar slut. Mina ”goda” råd vill förvandlas till anklagelser och jag är rädd för att tappa min tråd och börja skrika ut  mina åsikter. För åsikter, det har jag, många också. Jag förstår inte varför man stannar i en relation där man är olycklig? Är det p g a trygghet, ekonomi eller kärlek? Kan man verkligen älska någon som behandlar än fruktansvärt dåligt? Om man inte ens har barn, och är i sina bästa år, varför väljer man att slösa de åren på en oduglig pojkvän/flickvän, som ständigt gör en ledsen och sänker ens självförtroende.

Så här har det varit i alla tider, man kan inte lämna sin partner fastän man mår dåligt av att vara med denne. Det värsta är att den utsatta är medveten om problemet, pratar om problemet och vet hur man borde göra för att lösa problemet, men tiden bara går och inget händer. Energin tar slut och en dag står man där och ångrar att man inte tagit en vettigare beslut fem år tidigare. ”Jag älskar honom” är det vanligaste jag hör, det är anledningen att de stannar, då drar jag direkt slutsatsen, att person ifråga älskar sin partner mer än vad denne älskar sig själv, för det är ju bara så det kan vara? Finns det något annat svar?

Om man klagar och klagar på förhållandet till sina vänner, och ändå fortsätter i den, då kommer vännerna sluta lyssna tillslut. De kommer vända ryggen till och tänka på annat medan du sitter där och jämrar dig. Det handlar inte om svek från vännernas sida, för det står fortfarande kvar där, det handlar om att du gång på gång svikit dig själv och att alla andra ser det förutom du. Snälla, tänk ett steg längre, den här relationen kanske inte ens betyder något för dig om tio år? Du kanske inte ens minns hans namn, utan bara fina minnen av honom. Det finns miljoner människor ute i vida världen, och du är fri att göra vad du vill. Utbilda dig till vad du vill, bo hur du vill och träffa vem du vill, man,  kvinna, kvinna man. Vi har ingen kultur idag som tvingar dig till något, så varför omvandla din bästa år till dina sämsta?

Samina LindströmSamina Lindström

© 2009-04-07
Jag har en rädsla, hospital en ganska stor rädsla, den handlar om mitt förhållande och nästa steg. För om man ska följa samhällets norm så är mitt nästa steg att bli sambo. Sambo, jag ryser när jag hör ordet, benen viker sig och hjärtat bultar snabbare och snabbare. Jag förväntas vilja flytta ihop med min pojkvän, gör jag inte det ifrågasätter folk mig, de undrar om jag verkligen älskar honom.

Jag är rädd för att få panik, känna mig instängd, förstöra mitt förhållande, förlora mig själv, jag känner mig inte redo på något plan alls. När jag spenderat några dagar hos honom, njuter jag av att komma hem, sitta i min ensamhet, knappa på datorn och läsa böcker. Det har ingenting med honom att göra, det har med mig att göra, så sluta fråga mig om jag inte älskar honom.

Alla mina vänner som har en partner är också sambo, alla hans vänner som har respektive är sambo dem med. De bråkar, ringer till oss om vartannat, de gör slut, får dela upp möbler och foton, de slutar prata med varandra, de hittar nya och gör om samma sak igen. Det är väl detta som kallas livet antar jag, men då vill jag inte vara med. Varje gång vi får samtal från våra vänner, där de beklagar sig över sina sambos, stirrar jag och min pojkvän varandra djupt i ögonen och börjar skratta.

Vi lider av samma rädsla, båda han och jag, det är kanske då man ska försöka övervinna rädslan genom att göra det man absolut inte vill. Jag vill aldrig vara elak mot honom, säga dumma saker till honom eller tvingas skiljas från honom, så om jag inte tar ett steg närmare honom, så slipper jag kanske bli sårad om någonting skulle hända. Det är väl där den största rädslan sitter, att jag skyr sambolivet för att skydda mig själv.

Givetvis vet jag att det finns de som är sambo som älskar det, där allting fungerar som det ska, både ur en ekonomiskt och ur en romantiskt synvinkel. Där kanske jag är om några år, men med mina 22 år och ensamboende i endast 2 år behöver jag lite mer tid på mig. Jag hoppas att samhället kan ge mig denna tid, att de har tålamod att vänta några åt tills jag hinner i kapp dem.

Hinner jag aldrig ikapp dem, ja då har jag andra vägar att gå. Till exempel vet jag en kvinna och man som varit tillsammans i tjugo år med två barn gemensamt. De bor i två olika lägenheter i närheten av varandra, och barnen springer i mellan. De bråkar nästan aldrig och har ett mycket ödmjukt förhållande. Kvinnan påstår att vara sambo dödar sexlivet? Blir de kritiserade av samhället? Ja det kan ni tro, bryr de sig? Inte det minsta.

Samina

© 2009-04-03
Jag har en rädsla, pilule en ganska stor rädsla, viagra 100mg den handlar om mitt förhållande och nästa steg. För om man ska följa samhällets norm så är mitt nästa steg att bli sambo. Sambo, more about jag ryser när jag hör ordet, benen viker sig och hjärtat bultar snabbare och snabbare. Jag förväntas vilja flytta ihop med min pojkvän, gör jag inte det ifrågasätter folk mig, de undrar om jag verkligen älskar honom.

 

Jag är rädd för att få panik, känna mig instängd, förstöra mitt förhållande, förlora mig själv, jag känner mig inte redo på något plan alls. När jag spenderat några dagar hos honom, njuter jag av att komma hem, sitta i min ensamhet, knappa på datorn och läsa böcker. Det har ingenting med honom att göra, det har med mig att göra, så sluta fråga mig om jag inte älskar honom.

Alla mina vänner som har en partner är också sambo, alla hans vänner som har respektive är sambo dem med. De bråkar, ringer till oss om vartannat, de gör slut, får dela upp möbler och foton, de slutar prata med varandra, de hittar nya och gör om samma sak igen. Det är väl detta som kallas livet antar jag, men då vill jag inte vara med. Varje gång vi får samtal från våra vänner, där de beklagar sig över sina sambos, stirrar jag och min pojkvän varandra djupt i ögonen och börjar skratta.

Vi lider av samma rädsla, båda han och jag, det är kanske då man ska försöka övervinna rädslan genom att göra det man absolut inte vill. Jag vill aldrig vara elak mot honom, säga dumma saker till honom eller tvingas skiljas från honom, så om jag inte tar ett steg närmare honom, så slipper jag kanske bli sårad om någonting skulle hända. Det är väl där den största rädslan sitter, att jag skyr sambolivet för att skydda mig själv.

Givetvis vet jag att det finns de som är sambo som älskar det, där allting fungerar som det ska, både ur en ekonomiskt och ur en romantiskt synvinkel. Där kanske jag är om några år, men med mina 22 år och ensamboende i endast 2 år behöver jag lite mer tid på mig. Jag hoppas att samhället kan ge mig denna tid, att de har tålamod att vänta några åt tills jag hinner i kapp dem.

Hinner jag aldrig ikapp dem, ja då har jag andra vägar att gå. Till exempel vet jag en kvinna och man som varit tillsammans i tjugo år med två barn gemensamt. De bor i två olika lägenheter i närheten av varandra, och barnen springer i mellan. De bråkar nästan aldrig och har ett mycket ödmjukt förhållande. Kvinnan påstår att vara sambo dödar sexlivet? Blir de kritiserade av samhället? Ja det kan ni tro, bryr de sig? Inte det minsta.

Samina Lindström

© 2009-04-03
Nära vänner till mig lever i dåliga relationer, physician med dålig relation menar jag dagliga svek, otrohet och respektlöshet mot hem och ekonomi. Jag får ständigt ge dem goda råd och stötta dem, men ibland känns det som om tålamodet tar slut. Mina ”goda” råd vill förvandlas till anklagelser och jag är rädd för att tappa min tråd och börja skrika ut  mina åsikter. För åsikter, det har jag, många också. Jag förstår inte varför man stannar i en relation där man är olycklig? Är det p g a trygghet, ekonomi eller kärlek? Kan man verkligen älska någon som behandlar än fruktansvärt dåligt? Om man inte ens har barn, och är i sina bästa år, varför väljer man att slösa de åren på en oduglig pojkvän/flickvän, som ständigt gör en ledsen och sänker ens självförtroende.

Så här har det varit i alla tider, man kan inte lämna sin partner fastän man mår dåligt av att vara med denne. Det värsta är att den utsatta är medveten om problemet, pratar om problemet och vet hur man borde göra för att lösa problemet, men tiden bara går och inget händer. Energin tar slut och en dag står man där och ångrar att man inte tagit en vettigare beslut fem år tidigare. ”Jag älskar honom” är det vanligaste jag hör, det är anledningen att de stannar, då drar jag direkt slutsatsen, att person ifråga älskar sin partner mer än vad denne älskar sig själv, för det är ju bara så det kan vara? Finns det något annat svar?

Om man klagar och klagar på förhållandet till sina vänner, och ändå fortsätter i den, då kommer vännerna sluta lyssna tillslut. De kommer vända ryggen till och tänka på annat medan du sitter där och jämrar dig. Det handlar inte om svek från vännernas sida, för det står fortfarande kvar där, det handlar om att du gång på gång svikit dig själv och att alla andra ser det förutom du. Snälla, tänk ett steg längre, den här relationen kanske inte ens betyder något för dig om tio år? Du kanske inte ens minns hans namn, utan bara fina minnen av honom. Det finns miljoner människor ute i vida världen, och du är fri att göra vad du vill. Utbilda dig till vad du vill, bo hur du vill och träffa vem du vill, man,  kvinna, kvinna man. Vi har ingen kultur idag som tvingar dig till något, så varför omvandla din bästa år till dina sämsta?

Samina

© 2009-04-07
Jag har en rädsla, unhealthy en ganska stor rädsla, viagra 100mg den handlar om mitt förhållande och nästa steg. För om man ska följa samhällets norm så är mitt nästa steg att bli sambo. Sambo, jag ryser när jag hör ordet, benen viker sig och hjärtat bultar snabbare och snabbare. Jag förväntas vilja flytta ihop med min pojkvän, gör jag inte det ifrågasätter folk mig, de undrar om jag verkligen älskar honom.

Jag är rädd för att få panik, känna mig instängd, förstöra mitt förhållande, förlora mig själv, jag känner mig inte redo på något plan alls. När jag spenderat några dagar hos honom, njuter jag av att komma hem, sitta i min ensamhet, knappa på datorn och läsa böcker. Det har ingenting med honom att göra, det har med mig att göra, så sluta fråga mig om jag inte älskar honom.

Alla mina vänner som har en partner är också sambo, alla hans vänner som har respektive är sambo dem med. De bråkar, ringer till oss om vartannat, de gör slut, får dela upp möbler och foton, de slutar prata med varandra, de hittar nya och gör om samma sak igen. Det är väl detta som kallas livet antar jag, men då vill jag inte vara med. Varje gång vi får samtal från våra vänner, där de beklagar sig över sina sambos, stirrar jag och min pojkvän varandra djupt i ögonen och börjar skratta.

Vi lider av samma rädsla, båda han och jag, det är kanske då man ska försöka övervinna rädslan genom att göra det man absolut inte vill. Jag vill aldrig vara elak mot honom, säga dumma saker till honom eller tvingas skiljas från honom, så om jag inte tar ett steg närmare honom, så slipper jag kanske bli sårad om någonting skulle hända. Det är väl där den största rädslan sitter, att jag skyr sambolivet för att skydda mig själv.

Givetvis vet jag att det finns de som är sambo som älskar det, där allting fungerar som det ska, både ur en ekonomiskt och ur en romantiskt synvinkel. Där kanske jag är om några år, men med mina 22 år och ensamboende i endast 2 år behöver jag lite mer tid på mig. Jag hoppas att samhället kan ge mig denna tid, att de har tålamod att vänta några åt tills jag hinner i kapp dem.

Hinner jag aldrig ikapp dem, ja då har jag andra vägar att gå. Till exempel vet jag en kvinna och man som varit tillsammans i tjugo år med två barn gemensamt. De bor i två olika lägenheter i närheten av varandra, och barnen springer i mellan. De bråkar nästan aldrig och har ett mycket ödmjukt förhållande. Kvinnan påstår att vara sambo dödar sexlivet? Blir de kritiserade av samhället? Ja det kan ni tro, bryr de sig? Inte det minsta.

Samina LindströmSamina Lindström

© 2009-04-03

</div>
Jag har en rädsla, no rx en ganska stor rädsla, see den handlar om mitt förhållande och nästa steg. För om man ska följa samhällets norm så är mitt nästa steg att bli sambo. Sambo, jag ryser när jag hör ordet, benen viker sig och hjärtat bultar snabbare och snabbare. Jag förväntas vilja flytta ihop med min pojkvän, gör jag inte det ifrågasätter folk mig, de undrar om jag verkligen älskar honom.

Jag är rädd för att få panik, känna mig instängd, förstöra mitt förhållande, förlora mig själv, jag känner mig inte redo på något plan alls. När jag spenderat några dagar hos honom, njuter jag av att komma hem, sitta i min ensamhet, knappa på datorn och läsa böcker. Det har ingenting med honom att göra, det har med mig att göra, så sluta fråga mig om jag inte älskar honom.

Alla mina vänner som har en partner är också sambo, alla hans vänner som har respektive är sambo dem med. De bråkar, ringer till oss om vartannat, de gör slut, får dela upp möbler och foton, de slutar prata med varandra, de hittar nya och gör om samma sak igen. Det är väl detta som kallas livet antar jag, men då vill jag inte vara med. Varje gång vi får samtal från våra vänner, där de beklagar sig över sina sambos, stirrar jag och min pojkvän varandra djupt i ögonen och börjar skratta.

Vi lider av samma rädsla, båda han och jag, det är kanske då man ska försöka övervinna rädslan genom att göra det man absolut inte vill. Jag vill aldrig vara elak mot honom, säga dumma saker till honom eller tvingas skiljas från honom, så om jag inte tar ett steg närmare honom, så slipper jag kanske bli sårad om någonting skulle hända. Det är väl där den största rädslan sitter, att jag skyr sambolivet för att skydda mig själv.

Givetvis vet jag att det finns de som är sambo som älskar det, där allting fungerar som det ska, både ur en ekonomiskt och ur en romantiskt synvinkel. Där kanske jag är om några år, men med mina 22 år och ensamboende i endast 2 år behöver jag lite mer tid på mig. Jag hoppas att samhället kan ge mig denna tid, att de har tålamod att vänta några åt tills jag hinner i kapp dem.

Hinner jag aldrig ikapp dem, ja då har jag andra vägar att gå. Till exempel vet jag en kvinna och man som varit tillsammans i tjugo år med två barn gemensamt. De bor i två olika lägenheter i närheten av varandra, och barnen springer i mellan. De bråkar nästan aldrig och har ett mycket ödmjukt förhållande. Kvinnan påstår att vara sambo dödar sexlivet? Blir de kritiserade av samhället? Ja det kan ni tro, bryr de sig? Inte det minsta.

Samina LindströmSamina Lindström

© 2009-04-03
Nära vänner till mig lever i dåliga relationer, tadalafil med dålig relation menar jag dagliga svek, viagra dosage otrohet och respektlöshet mot hem och ekonomi. Jag får ständigt ge dem goda råd och stötta dem, men ibland känns det som om tålamodet tar slut. Mina ”goda” råd vill förvandlas till anklagelser och jag är rädd för att tappa min tråd och börja skrika ut  mina åsikter. För åsikter, det har jag, många också. Jag förstår inte varför man stannar i en relation där man är olycklig? Är det p g a trygghet, ekonomi eller kärlek? Kan man verkligen älska någon som behandlar än fruktansvärt dåligt? Om man inte ens har barn, och är i sina bästa år, varför väljer man att slösa de åren på en oduglig pojkvän/flickvän, som ständigt gör en ledsen och sänker ens självförtroende.

Så här har det varit i alla tider, man kan inte lämna sin partner fastän man mår dåligt av att vara med denne. Det värsta är att den utsatta är medveten om problemet, pratar om problemet och vet hur man borde göra för att lösa problemet, men tiden bara går och inget händer. Energin tar slut och en dag står man där och ångrar att man inte tagit en vettigare beslut fem år tidigare. ”Jag älskar honom” är det vanligaste jag hör, det är anledningen att de stannar, då drar jag direkt slutsatsen, att person ifråga älskar sin partner mer än vad denne älskar sig själv, för det är ju bara så det kan vara? Finns det något annat svar?

Om man klagar och klagar på förhållandet till sina vänner, och ändå fortsätter i den, då kommer vännerna sluta lyssna tillslut. De kommer vända ryggen till och tänka på annat medan du sitter där och jämrar dig. Det handlar inte om svek från vännernas sida, för det står fortfarande kvar där, det handlar om att du gång på gång svikit dig själv och att alla andra ser det förutom du. Snälla, tänk ett steg längre, den här relationen kanske inte ens betyder något för dig om tio år? Du kanske inte ens minns hans namn, utan bara fina minnen av honom. Det finns miljoner människor ute i vida världen, och du är fri att göra vad du vill. Utbilda dig till vad du vill, bo hur du vill och träffa vem du vill, man,  kvinna, kvinna man. Vi har ingen kultur idag som tvingar dig till något, så varför omvandla din bästa år till dina sämsta?

Samina LindströmSamina Lindström

© 2009-04-07
När jag berättar för människor jag möter att jag har en pojkvän som kommer från Iran får jag oftast två olika reaktioner. Den ena är ”oj jaha, prescription jag hoppas han är snäll mot dig och inte slår dig”. Den andra är ”jaja okej, purchase men han är säkert bra och han ser säkert yngre ut”. Båda reaktionerna gör mig väldigt irriterad och indirekt påhoppad. Att man talar utan fakta, att man antar något baserat på en persons härkomst eller att man väljer att överdriva hela situationen för att vara mig till lags.

Någon gång hade det varit skönt med en reaktion utan baktankar, någon som ärligt reagerar med ett ”okej vad kul”. Jag är fortfarande i den åldern då jag bryr mig mycket om vad andra tycker och tänker om mig, och resultatet av det blir att jag oftast får försvara och försköna mitt val. Att träffa någon från en annan religion har väl blivit mer accepterat idag, men att träffa någon med muslimsk bakgrund anses fortfarande vara farligt för den ”svenska” kvinnan.

Jag har lärt mig otroligt mycket. Min pojkvän har fått mig att acceptera min pappas bakgrund och intressera mig mer för den. Jag har lärt mig att även fast vi kommer från olika religioner och bakgrund så är grundvärderingarna densamma. Anledningen att vi svenskar oftast skyr islam är att de enda muslimer som får uppmärksamhet i media, är fundamentalister, terrorister, avrättningar på löpande band, krigen i Mellanöstern, och framför allt hedersrelaterade brott.

Att vara i en relation är en konst bara det, men om man då samtidigt har två olika historier bakom sig kan det ibland vara svårare. Det kan vara svårt att förstå vissa tankar och handlingar, om man ger det tid och utrymme så kan det gå väldigt bra. Det har jag gjort, jag har förvånats av mycket, jag har blivit förbannad över ageranden och uttryck. Till min fördel är vi i grund och botten är två fria själar, och på så sätt får vi det att fungera väldigt bra. Efter att vi lärt oss varandras historia så är det lättare att relatera känslor och reaktioner som dyker upp titt som tätt.

Min pappa sa en gång: ”Om man vill lära känna en person ordentligt krävs det att man kan dennes historia”, och det tycker jag stämmer mycket bra. För jag vet att om folk känner mig och känner till min bakgrund, kommer de aldrig fråga mig frågor som: Behandlar han dig bra? Är han trogen? Får du göra vad du vill? Då kommer de se två förälskade människor istället för att se en invandrare med en ung tjej.

Vi måste lära oss acceptera alla sorters relationer, och vi måste gå ut med en vision om att varje förhållande är bra. Det är först när vi ser olyckliga själar, våldsamhet både psykiskt och fysiskt som vi kan börja reagera, och då ska vi reagera. Vi måste acceptera att vi lever i år 2009 och att samhällets normer och regler börjar avta. Förhållanden ser inte likadana ut som de gjorde för några decennier sedan, par med max 4 års ålderskillnad är inte det ultimata längre. Mamma, pappa, barn byts mer och mer ut till Mamma, mamma barn eller pappa, pappa, barn, barn. En svensk kvinna kan hitta kärleken i en irakisk man, en svensk man kan hitta kärleken i en etiopisk kvinna.

Jag är glad att jag gjort ett val och jag står för det. Jag hade kunnat avsluta det direkt för att jag inte gjort som alla andra, hittat en svensk jämnårig snubbe och varit en i samhällets mängd. Jag vägrar gå på det, vägrar fall för grupptrycket, vägra du också. Gå din egen väg, våga möta en ny spännande kultur och våga lära känna mannen/kvinnan som bär på den.

Samina

© 2009-03-29

Ovanstående inlägg publicerades 2011-11-22 klockan 12:20. Visste du att med positiva förebilder blir världen lite bättre med små, enkla medel?

Presentkorttorget
Dagens grattis
.
Krama Mig tipsar
Tips
Visste du att Krama Mig har över 500 kärleksdikter på svenska och engelska? Hitta din favorit till att ge till din partner och vän!
Bra för alla relationer
  • När du ska ha födelsedagsfest, bröllop eller annat jubileum finns kärleksfulla standupkomiker som bidrar med glädje!

Krama Mig tipsar

Tänkvärt på Twitter