Flygvaruhuset

Tur i kärlek och spel?
Med Sveriges nyaste casinon 2015 kan du få tur i både kärlek och spel!

Med freespin kan du testa att spela för nöjes skull.

» Krama någon i dag och vårda dina relationer! «


Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, and symptoms 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, nurse min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder …lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar)så säger min sambo ”Jag talar med X, inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, rx 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, shop min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder …lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar)så säger min sambo ”Jag talar med X, inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, and 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, discount min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder …lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, mind inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, online 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, more about min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder …lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, find 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, nurse min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder… lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, ampoule 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, more about min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder… lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”

Svar

Krama Mig svarar:
Det är ingen lätt situation som du befinner dig i, med en bostad som din sambo bekostat till 100 % och inte är en person som gillar att prata och föra en dialog i vardagen. Du nämner att parrelation inte någon lösning för er, har ni provat med detta vid något tillfälle och hur har det i så fall gott? Uteslut inte alternativ förrän ni provat detta.

Du behöver tänka på din son i första hand och möjligheter till en trygg uppväxt, anser Krama Mig. Ställ dig frågor om vad som är viktigt för din son och om din sambo kan inkluderas i detta. Har sonen bra relation till sin fader? Det är många frågor och funderingar som du behöver räta ut och besvara på.

Kognetiv beteendeterapi (KGT) och parterapi kan vara en lösning i din väg för att finna dina svar och lösning på din situation. Våga ställ krav på din sambo att föra en dialog tillsammans med dig och din son, även hans dotter bör involveras så att ni kan vara en och samma grund under det tak som ni lever under.

Många styrkekramar och hör gärna av dig
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, nurse 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, order min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder… lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, sale inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”

Svar

Krama Mig svarar:
Det är ingen lätt situation som du befinner dig i, med en bostad som din sambo bekostat till 100 % och inte är en person som gillar att prata och föra en dialog i vardagen. Du nämner att parrelation inte någon lösning för er, har ni provat med detta vid något tillfälle och hur har det i så fall gott? Uteslut inte alternativ förrän ni provat detta.

Du behöver tänka på din son i första hand och möjligheter till en trygg uppväxt, anser Krama Mig. Ställ dig frågor om vad som är viktigt för din son och om din sambo kan inkluderas i detta. Har sonen bra relation till sin fader? Det är många frågor och funderingar som du behöver räta ut och besvara på.

Kognetiv beteendeterapi (KGT) och parterapi kan vara en lösning i din väg för att finna dina svar och lösning på din situation. Våga ställ krav på din sambo att föra en dialog tillsammans med dig och din son, även hans dotter bör involveras så att ni kan vara en och samma grund under det tak som ni lever under.

Många styrkekramar och hör gärna av dig och berätta vad du kommer fram till i dina tankar och funderingar. //Kramar från Krama Mig.
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, mind 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, clinic min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder… lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, abortion inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”

Svar

Krama Mig svarar:
Det är ingen lätt situation som du befinner dig i, med en bostad som din sambo bekostat till 100 % och inte är en person som gillar att prata och föra en dialog i vardagen. Du nämner att parrelation inte någon lösning för er, har ni provat med detta vid något tillfälle och hur har det i så fall gott? Uteslut inte alternativ förrän ni provat detta.

Du behöver tänka på din son i första hand och möjligheter till en trygg uppväxt, anser Krama Mig. Ställ dig frågor om vad som är viktigt för din son och om din sambo kan inkluderas i detta. Har sonen bra relation till sin fader? Det är många frågor och funderingar som du behöver räta ut och besvara på.

Kognetiv beteendeterapi (KGT) och parterapi kan vara en lösning i din väg för att finna dina svar och lösning på din situation. Våga ställ krav på din sambo att föra en dialog tillsammans med dig och din son, även hans dotter bör involveras så att ni kan vara en och samma grund under det tak som ni lever under.

Många styrkekramar och hör gärna av dig och berätta vad du kommer fram till i dina tankar och funderingar. //Kramar från Krama Mig.
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, pill 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, site min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder… lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, seek inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”

Ha din son i fokus


Krama Mig svarar:

Det är ingen lätt situation som du befinner dig i, med en bostad som din sambo bekostat till 100 % och inte är en person som gillar att prata och föra en dialog i vardagen. Du nämner att parrelation inte någon lösning för er, har ni provat med detta vid något tillfälle och hur har det i så fall gott? Uteslut inte alternativ förrän ni provat detta.


Du behöver tänka på din son i första hand och möjligheter till en trygg uppväxt, anser Krama Mig. Ställ dig frågor om vad som är viktigt för din son och om din sambo kan inkluderas i detta. Har sonen bra relation till sin fader? Det är många frågor och funderingar som du behöver räta ut och besvara på.


Kognetiv beteendeterapi (KGT) och parterapi kan vara en lösning i din väg för att finna dina svar och lösning på din situation. Våga ställ krav på din sambo att föra en dialog tillsammans med dig och din son, även hans dotter bör involveras så att ni kan vara en och samma grund under det tak som ni lever under.


Många styrkekramar och hör gärna av dig och berätta vad du kommer fram till i dina tankar och funderingar. //Kramar från Krama Mig.
Fundersam kvinna:
”Jag är sambo sedan ett år med min kille om jag varit tillsammans med i 6, sildenafil 5 år. Vi har ett så kallat ”samboprov” på ett år och jag har då hyrt ut min lägenhet till mina äldsta söner. Två söner 16 och 18 år bor med mig och min kille och hans dotter 10 år.

Jag är rådvill, information pills min son som är 16 år har ADHD med medicinering och min sambo och han drar inte alltid jämt. Jag tycker inte att min Sambo riktigt tar till sig och förstår min sons diagnos. Min son klättrar inte på väggarna men han behöver medicin för koncentrationen i skolan . Men han kan bli lätt irriterad och lite kaxig och spexar en hel del i tid och otid. Som förälder överser jag nog säkert med mycket men han och jag har ett litet tecken som betyder… lugn nu.

Detta är ju främst på helger och när medicinen går ur kroppen som han är så. Det funkar för det mesta men ju äldre han blir så går han mer in i diskussion med min sambo och så fort jag lägger mig i (som försvar) så säger min sambo ”Jag talar med X, inte med dig och han är väl stor nog att svara, utan att du lägger dig i”. W har mognat och tål när min sambo retas, vilket är bra för det gjorde han inte förut, och ibland är retas vi alla med varandra och om jag då är inblandat då säger inte min sambo till mig… för då retar jag ju min son och då är det ok att ”lägga” sig i. Det är mest sambon som retar honom för att han är ”klen” och inte har några muskler. Min son är ganska spinkig och det har till stor del med han medicin att göra. Min son har dock börjat gå upp i vikt och det håller på att jämna ut sig men han är också 1,75 lång så han är ju väldigt smal. Min son har spelat fotboll sedan han var sex år och är mycket duktig nu har han lagt av tillfälligt, då vi bytt kommun och han orkar inte åka till gamla kommunen för att träna. Sambon tycker att min son är duktig på fotboll., men säger det inte till honom (det har hänt kanske fem gånger på dessa år som han berömt min son för fotbollen). Han kan berömma min son när han inte är med, det viktiga är väl att min son får höra och uppmuntras.

Oftast är det vid middagsbordet eller frukosten på helger som irritationen startar. Min son låter när han äter (tycker sambo och blänger) och så säger min son något som inte passar sambos öron och och spydigheten börjar. Om jag då lägger mig i så får jag tillbaka ”Jag talar inte med dig, utan med din son”. Min son kan, som jag skrev tidigare skrev, låta ganska kaxig och spydig ibland. Och detta hände nu i lördags, jag fick inte lägga mig i och tystnaden spred sig över matbordet och efter middagen sa jag till båda att skärpa till sig.Jag sa till min son att han ska vårda sitt språk och till min sambo att jag är väldigt trött på att din elaka blick, så fort min son öppnar munnen.

Det värsta är att detta bara rinner av honom och han svarar inte utan låter tiden gå och sedan talar han med mig som om inget hänt. Min son säger att han inte bryr sig om min sambo, men jag förstår att han inte vill göra mig ledsen.

Sambos dotter har fått diagnosen dyslexi och ska genomföra en utredning för detta och ofta känns det som att min sambo har inställningen om att det är ”mitt barn och andras unga” som gäller, vilket är väldigt jobbigt. Hans dotter är det viktigaste i hans liv. Och det är inget konstigt med det egentligen men det är på fel sätt. För henne har denna ihopflyttning bara varit positivt på alla sätt och jag är rädd att min Sambo för sin dotters skull,aldrig skulle säga om han tröttnat på mig.

Stämningen hemma är väldigt tryckt och min sambo är ingen pratkvarn som vill vara med i olika pratstunder med mig. Jag drar mig för att tala och berätta om saker som är jobbiga.Ibland 1-2 ggr per år brukar det balla ur ur och vi pratar om allt som är men det känns som om allt ska sopas under mattan under en lång tid sedan är det något som gör att jag tappar humöret och då talar vi igen. Han har som sagt svårt att visa känslor och jag är tvärtom. Ibland ställer jag mig frågan om jag verkligen älskar honom så mycket att allt detta är värt. Jag tog mina söner från mina barns uppväxtort där de växt upp till vårt gemensamma hem, inte allt långt från uppväxtorten, även om det medför att barnen inte träffar sina barndomsvänner allt för ofta. ”Vi” köpte en större lägenhet med hans pengar.

Jag känner inte att parterapi är något för oss tror inte att det hjälper i det här fallet, men jag skulle vilja veta om jag ska finna mig i denna behandling av min son och den helt uteslutande känslobeteendet. Jag vet inte vad jag ska göra! //Hälsningar Tvivlande”

Ha din son i fokus


Krama Mig svarar:

Det är ingen lätt situation som du befinner dig i, med en bostad som din sambo bekostat till 100 % och inte är en person som gillar att prata och föra en dialog i vardagen. Du nämner att parrelation inte någon lösning för er, har ni provat med detta vid något tillfälle och hur har det i så fall gott? Uteslut inte alternativ förrän ni provat detta.

Du behöver tänka på din son i första hand och möjligheter till en trygg uppväxt, anser Krama Mig. Ställ dig frågor om vad som är viktigt för din son och om din sambo kan inkluderas i detta. Har sonen bra relation till sin fader? Det är många frågor och funderingar som du behöver räta ut och besvara på.

Kognetiv beteendeterapi (KGT) och parterapi kan vara en lösning i din väg för att finna dina svar och lösning på din situation. Våga ställ krav på din sambo att föra en dialog tillsammans med dig och din son, även hans dotter bör involveras så att ni kan vara en och samma grund under det tak som ni lever under.

Många styrkekramar och hör gärna av dig och berätta vad du kommer fram till i dina tankar och funderingar. //Kramar från Krama Mig.

Styrkekramar till Alex Sparrow...

Styrkekramar till Alex Sparrow…


Flera medier, ed däribland Aftonbladet, ambulance
skriver om att Alex Sparrow – hyllad musiker från Ryssland och deltagit i Eurovision Song Contest – skadats i samband med en trafikolycka under veckan…


Det är i nuläget osäkert
hur allvarligt det är och om han kommer kunna skapa ny musik – Krama Mig håller tummarna för att Alex Sparrow blir bra och skickar styrkekramar, som förhoppningsvis kan bidra till att han kan sprida kärleksfull underhållning (med eller utan sin musik).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ovanstående inlägg publicerades 2013-01-27 klockan 14:32. Visste du att med positiva förebilder blir världen lite bättre med små, enkla medel?

Presentkorttorget
Dagens grattis
.
Krama Mig tipsar
Tips
Visste du att Krama Mig har över 500 kärleksdikter på svenska och engelska? Hitta din favorit till att ge till din partner och vän!
Bra för alla relationer
  • När du ska ha födelsedagsfest, bröllop eller annat jubileum finns kärleksfulla standupkomiker som bidrar med glädje!

Krama Mig tipsar
Tänkvärt på Twitter